Kamakura och okonomiyaki

Klockan stod på 07.00 i morse, då var jag helt död, men det var bara att pallra sig ur sängen… Vi startade dagen med hotellfrukost, vi har kommit på att den inte kostar så mycket mer än att äta ute, och då får man ju desto mer mat… Den var helt okej för att vara japansk, och mätta blev vi. Vi hade kollat upp att det fanns ett typ av dagpass för att åka tåget till Kamakura, så man också skulle få åka bussar och tåg i Kamakura gratis. Problemet var bara att vi inte hittade något ticket office, så det kändes som om vi gick runt stationen två varv. Vi hittade till slut en infodisk, och fick veta att även dessa biljetter fanns att köpa i automaterna, man skulle bara trycka på discount först… Inte så lätt att veta… Vi fick också veta att tåget gick från spår 1, och skulle avgå 9.49, vilket hjälpte otroligt mycket, vet inte om vi kommit rätt utan annan hjälp annars, det gick nämligen olika tåg från spår 1 med ungefär 5 minuters mellanrum, och det var långt ifrån alla som gick till Kamakura…
Tåget tog ca en timme, men vi slapp byten. Det var typ ett pendeltåg, så det var ganska mycket folk bitvis.

Väl i Kamakura kollade vi på en karta ungefär vart vi skulle gå för att se det vi ville se, vilket var en väldigt stor buddha-staty och en park med lite tempel och annat smått och gott. Kamakura har ca 200 000 invånare, och var en gång i tiden Japans huvudstad, så det finns ganska mycket fornlämningar kvar. Det var dock inte mycket som visade på att det varit en huvudstad. Fredrik tyckte att det kändes lite som att gå runt på Hawaii, vilket jag inte kan säga så mycket, men jag tror honom. När vi kom ner mot stranden var det bara fik, hamburgerhak och affärer med aloha-känsla. Strax efter stationen gick vi förbi en liten affär med en massa knappar på utsidan. Givetvis var vi tvungna att gå in, och shit, vilket ställe. Det var knappar högt och lågt och vitt och brett, helt otroligt. Och vilken ordning det var… Jag köpte mig två vad jag tror ganska japanska knappar, och sen promenerade vi vidare. Trot eller ej så hittade vi efter en liten stund en väldigt liten butik med några dalahästar. Det visade sig att det inte var det enda svenska där inne, men det måste ses med egna ögon, så ni får tyvärr vänta på bilderna där… Det var en väldigt varm dag, och promenaden till buddha-statyn kändes ganska lång, men det var helt okej. Statyn var stor, och ihålig, och för 20 yen kunde man gå in i den och ”klättra” upp i huvudet, vilket vi givetvis var tvungna att göra… Detta skedde tillsammans med typ 30 skolbarn. Det var nästan bara skolklasser där, det vimlade av dom. Alla barn hade någon sorts huvudbonad i bestämd färg, den vanligaste var gul, vilket gjorde att dom syntes väldigt väl. När vi stod och fotograferad buddha kom två skolbarn fram till Fredrik och sa något ohörbart. När han sa det en gång till förstod vi att det var engelska, men vi kom liksom inte vidare. Då sprang den ena och hämtade fröken. Det visade sig att dom passade på att ha engelskalektion bland turisterna, och dom hade ett manus dom skulle gå efter, så dom körde igång igen. Den här gången kunde vi kika i deras block, och se vad dom sa, vilket underlättade avsevärt, dom är ju inte så bra på r… Dom frågade lite om vart vi kom ifrån, om vi varit i Japan förut och vad vi tyckte om Japan, och avslutade med att fråga om vi ville skriva en hälsning till dom, vilket vi gjorde, i varsitt block. Sen tog Fredrik fram kameran, och då spexade dom loss allihopa, blev en skön bild, ska försöka få upp den här… :)

Efter buddhan gick vi till parken. Det var väldigt fint, med mycket blommor och mängder av statyer, både stora och väldigt små. Där fanns också en utsiktsplats där man såg ut över havet. Vi gick runt mycket och fotograferade mycket, men kände sedan hungern komma krypande, så vi bestämde oss för att leta upp ett lunchställe. Redan 100 meter utanför parken hittade vi en restaurang med bara en liten skylt på utsidan, men det stod okonomiyaki på den, vilket är något vi planerat att äta, så vi passade på. Vi kom upp i en folktom restaurang där man kunde välja att sitta vid vanliga bord eller vid bord på golvet. Vi valde golvet givetvis. :) På varje bord var en infälld stekyta. Okonomiyaki går nämligen ut på att man steker sin egen typ omelett. Vi beställde en med biff, fläsk och räkor. In kommer servitören med två skålar med allt i. Detta skulle vi blanda om ordentligt. Han visade med den ena skålen. I skålen fanns förutom köttet ett ägg, böngroddar, kål och en typ pannkakssmet. Han visade sen hur vi skulle hälla ut det på stekbordet och forma den lite. Sen skulle dom ligga i 5 minuter. Han kom tillbaka lite då och då och kollade till oss, han förstod väl kanske att vi inte hade en aning om hur man gjorde. :) Han vände sen den ena och jag fick vända den andra, och så skulle dom ligga i 3 minuter till. Då kom han tillbaka igen och delade upp dom i fyra delar, och sen tog man en del och la på sin lilla lilla tallrik och penslade på någon typ av sås och hällde på majonäs. Detta var fantastiskt gott, i klass med middagen igår. Vi kommer ju inte kunna gå tillbaka till samma restaurang, men någon mer gång med okonomiyaki blir det garanterat.

Vi tog sen en promenad ner mot stranden, kände på vattnet, gick en liten strandpromenad och drog oss sen tillbaka mot stationen. Bara några meter innan stationen hittade vi en tygaffär, till Fredriks förskräckelse, men tro det eller ej så var jag klar på mindre än 5 minuter och kom därifrån med 5 meter tyg.

Tågresan hem gick smidigt, och vi tog som vanligt en snabbis på hotellet och lämnade av lite prylar för att sen ge oss av ut igen. Planerna för kvällen (klockan hade hunnit bli 18) var att åka till Ikebukuro och hitta ett shoppingpalats vid namn Sunshine City och sen äta lite. Vi hittade Sunshine City, men vi tyckte inte det var nåt speciellt. Men där var precis som överallt annars affärer i varje hus även på utsidan, och vi hittade en riktigt sjysst skoaffär där Fredrik hittade ett par skor. Vi hittade också ett helt okej matställe på vån. 12 i ett annat köpcentrum. Inte det godaste vi ätit, men det var i alla fall japanskt, och vi blev mätta. Sen gick vi mätta och belåtna till Bic Camera, ett teknikvaruhus på 8 våningar, och betade oss neråt. Vi hade hoppats på roliga fynd, men dom uteblev. Jag fick dock köpt mig ett par nya lurar till ipoden, och Fredrik nåt filter till kameran.

Nu är det dags att sova. Planerna för morgondagen är att ta oss till Shibuya. Vad vi förstått är det ett ganska ”ungt” område med mycket sjyssta affärer som kanske inte passar kostymjapanen, och kanske därför oss… :)

Tekniknördar…

Gårdagen avslutade vi med middag på en restaurang med tempura. Det är rätt och slätt friterad mat på svenska. Man beställde en av tre menyer, och sen började maten raddas upp. Först kom en liten skål med någon sojablandning, sen två skålar med något som luktade kattmat. Vi misstänkte att man inte skulle äta detta som det var, så vi lät bli, som tur var. :) Sen började den riktiga maten komma in. Först ett fat var med två jätteräkor (10 cm) och något annat som jag inte kunde urskilja under frityrsmeten, men det smakade fisk. Till detta en stor skål ris. Servitrisen förklarade för oss att vi skulle doppa maten i kattmatsskålarna och i sojaskålen. När vi ätit en stund, och jag började bli mätt, kom det in ett fat till med vanliga räkor i klump och ål. In kom också ett litet shotglas med något grönt. Ålen var okej, men det något gröna smakade inte så gott, så det lät vi bli. Kattmaten tyckte jag inte heller var så god, så jag doppade inte så mycket. Mätta blev vi i alla fall, och vi avslutade sedan kvällen med en liten shoppingtur i varuhuset Lumine där de flesta affärer var öppna till 22 eller 23. Vid halv elva kände vi oss nöjda och begav oss hemåt (en promenad på ca 5 minuter), och kröp i säng.

Då vi kom i säng tidigt räknade vi kallt med att vakna tidigt och komma ut på stan. Men ack så vi bedrog oss. Fem i tio vaknade jag, och då var jag inte pigg, så det tog nog nästan 45 minuter innan vi kom ur sängen. Vid strax före tolv intog vi i alla fall en ”frukost” på Starbucks (inte mycket frukostställen häromkring) för att sedan bege oss till Akihabara, teknikdistriktet. Vi hittade en t-bana som gick rakt igenom stan utan byten, och stod i första vagnen längst fram, vilket i Tokyo innebär att man ser rakt in till föraren och ut på spåren. Tågförarna i Tokyo har tydligen lärt sig att peka på allt dom ska tänka på, växlar och dylikt, så dom inte glömmer bort det. Så det var lite av en upplevelse att stå där och se föraren peka till höger och vänster i tid och otid. Väl framme gick vi mest bara runt och förundrades över hur mycket affärer det var. Vi hade nog ganska höga förväntningar på vad för kul saker vi skulle hitta, men jag tror japanerna har lagt av sig, för det var ändå mest skräp… :( Några fynd gjorde vi ändå, men allt är väldigt dyrt, så man blir lite snål. Många av sakerna är ju ändå prylar som kommer hamna i en låda, inga saker man använder dagligen direkt… Jag fick i alla fall inhandlat två födelsedagspresenter till mamsen (kan tyvärr inte berätta vad ifall hon är här och läser) och ett Ipod-fodral till mig. Vi åt en sen lunch på ett snabbmatsställe som hette Curry Station. Man kikade på bilder på utsidan, gick in till en automat och betalade och valde vad man ville äta. Gick och satte sig, vid en u-formad bardisk som gick runt köket, och lämnade in sin kupong. Några sekunder efter kom maten. Ris, currysås och kyckling blev det. Det var ganska gott, och kostade så lite som 490 yen, ca 45 kr. Billigaste maten hittills. Vi avslutade på ett av de största varuhusen, och gick mest runt och förundrades över hur mycket som finns. Detta varuhus hade allt, och då menar jag allt. Toalettsitsdelen var fascinerande, liksom tvättmaskinsdelen. Dom är ganska tekniska ändå. :)
Helt plötsligt var klockan sju, och vi kände att det var dags att dra sig hemåt, så sagt och gjort. Tillbaka till t-banan, och tog en annan linje den här gången, som tog lite längre tid. Det var typ rusningstrafik, och otroligt roligt att titta på folk. Mobiltelefonen är tokyobons bästa vän. Alla har en ihopfällbar modell och varannan japan har den framme, hela tiden. Det sms:as, kollas på film m.m. Alla, och då menar jag alla, gamla som unga, har något typ av mobilhänge. Ju större desto bättre verkar det som… Iphonen verkar inte vara så stor här, och vi tror att det beror på att man inte kan hänga något i den, det är ingen som vill ha den då… :)

Vi tog bara en snabbis upp på rummet och lämnade av lite saker och gjorde upp nya planer. Planen blev ett besök i Tokyo Metropolitan Government Building och sen middag. Denna statsbyggnad ligger i närheten av hotellet och har en utsiktsplats på 45:e våningen som är gratis. Det var inte jättemycket folk där, vilket var skönt. Men eftersom den var inomhus blev det lite mycket spegling i glasen så man inte såg så mycket, det är ju ganska mörkt vid 20, så ett besök i dagsljus blir det nog också. Men det var ändå en utsikt som hette duga, man såg långt och förstod hur stor staden är.
På väg dit gick vi förbi en restaurang med en liten skylt med japanska tecken på utsidan, och där vi såg att det satt folk och stekte sin egen mat, så vi bestämde oss för att gå tillbaka dit. Det gjorde vi, och det har vi inte ångrat. Det var helt fantastiskt. Vi var lite nervösa när vi gick in, och hoppades på en engelsk meny. Men vi hade inte behövt oroa oss så mycket, det fanns typ ingen meny… Vi fick frågan vad vi ville dricka, och sen kom maten in. Först varsin skål med återigen någon sojablandning och en liten skål med typ grönsallad i vinäger. Sen la dom på ett berg med böngroddar och lök på grillen och därefter kött i småbitar. Hon förklarade snällt för oss att det var lamm. Sen ställdes tallriken med kött framför oss, och vi fick fylla på grillen bäst vi ville. Efter ett tag, när böngroddarna var slut, fyllde dom på med mer såna. Vi kikade på bordsgrannarna hur dom gjorde. Och tydligen skulle man lägga allt man plockade från grillen, i sojablandningen, och sen äta det direkt. Det var helt fantastiskt gott, både kött och böngroddar. Vad vi var lite nervösa för var dock priset, det stod liksom ingenstans vad det kostade. När vi började bli klara, var även våra bordsgrannar det, och dom tog in notan. Jag kikade lite på den, och såg att dom betalade 8000 yen, knappt 700 kr. Vi vet ju dock att det är dyrt i Japan, och det var ju gott, så det var ju bara att gilla läget… Men, när vi skulle betala kostade vårt bara 3100 yen, 270 kr, för 2 personer, sjukt billigt ju… :) Dit kommer vi garanterat gå en gång till innan vi åker hem. Bilder på detta kommer förhoppningsvis någon dag…

Vi tog en liten omväg på vägen hem, och hittade några smågator med arkadhallar, restauranger och småbutiker och massa folk. Vi gled mest runt och spanade läget, det är väldigt roligt att titta på japaner.
Nu är det dags att sova i alla fall. Imorgon blir det nog utflykt till Kamakura, en kuststad söder om Tokyo. Vi vet inte riktigt vad vi ska vänta oss, men det blir nog bra. Det utlovas sol i alla fall, den har vi inte sett så mycket av hittills. Vi har dock inte klagat, det har ändå varit över 20 grader på dagarna, och bara några droppar regn…

Sushi till frukost…

Vi vaknade inte riktigt så tidigt som jag kanske trodde. Men kl 6 steg vi upp, gjorde oss klara och begav oss mot fiskmarknaden, Tsukiji. Riktigt lägligt så finns det en t-banestation för just den linjen ca 10 meter från hotellet. :) Fiskmarknaden var en upplevelse. Vi missade själva auktionerandet, men fick njuta av mycket fula fiskar och andra tillbehör och bara njuta av atmosfären. Det var helt galet med trafik som bestod av cyklar, typ moppar och bilar. Det var som vi läst, ingen som tyckte det var konstigt att man var där som turist, men det var heller ingen som gjorde någon notis om en, så man fick se till att inte vara i vägen. :)

När vi kände oss klara letade vi upp ett lagom befolkat sushi-place. De bästa är dom där folk står i långa köer, men vi ville inte vänta så länge (en timme eller två), så vi tog ett där det var blandat med japaner och turister och typ 8 av 10 platser var tagna. Där beställde vi en av menyerna, som bestod av 15 bitar sushi, som serverades efter hand, rakt framför oss på bänken. Inga tallrikar här inte, och inga pinnar heller, det var fingrarna som gällde. Till detta serverades grönt te i en stor mugg. När de första två bitarna var avklarade kom nästa två, osv. Klockan hade nu hunnit bli kvart över nio, min första sushifrukost således… Synd bara att sushi faktiskt inte är min favorit, det är lite för surt för mig. Fisken är inga problem, är snarare riset, och wasabin. Men är man i Japan, så måste man väl. Vi ska ta en lunch eller middag till med sushi, på en kaiten-sushi, ställena där sushin kommer åkande på löpande band… :)

Eftersom klockan var såpass lite när vi var klara så begav vi oss till Yoyogi-parken, där ett av de allra heligaste templen i Tokyo finns, Meiji-jingü. Vi fick dock väldig knapphändig information om templet, eftersom nästan allt bara står på japanska, men det var kul att se iaf. Templet ligger i en ganska stor park, som består mest av hög, tät skog. Inga stora gröna ytor här inte, men väldigt lugnt och skönt, inget stadsbrus letade sig in.

När vi kom ut ur parken hade klockan hunnit bli nästan 11, vilket är när affärerna öppnar, så vi tog oss en kaffe på Starbucks och väntade in shopping. Lägligt nog kom vi rakt ut på Omotesandu (stora shoppinggatan/distriktet) så det fanns gott om affärer att välja på. Fredrik hade spanat in sig på Kiddy Land, där hela våning 3 var tillägnat ett Snoopy-land. Snobben är ju hans favorit, så han var mycket förväntansfull. Många timmar och många affärer senare var dagens enda inköp de från just Kiddy Land. Det blev en t-shirt, en liten plåtburk med snoopygodis och en ”sunshine buddie” i skepnad av Drutten. Tänka er, Drutten och Gena hade en hel hörna med leksaker, trodde inte dom fanns längre…

Nu är vi tillbaka på hotellet, men ska strax ut och leta upp någon restaurang för lite middag. Klockan är tjugo över sju, och det är redan mörkt här, så vi ska se lite av Tokyo by night med. Även om alla skyltar och neonljus lyser även dagtid, så ser man ju inte dom riktigt…

En trött dag…

Så var det dags för sängen, igen… Vi överlevde flygresan utan några större problem, mer än att man blir väldigt trött av att sova väldigt lite. Men vi roade oss bäst vi kunde med både tetris, backgammon och film.

När vi landade blev jag glatt överraskad av hur lätt det var för oss att hitta rätt. Vi hade läst att man skulle köpa ett kort för t-banan som bara utländska turister får köpa. Detta skulle också ge oss en biljett till Narita Express (snabbtåget från flygplatsen som ju heter Narita). Sen hittade vi tåget utan problem och påbörjade vår resa mot Tokyo.
Väl på plats bytte vi lite kläder och gav oss ut på byn. Vi promenerade mest runt och insöp atmosfären. Vi vågade oss även in på en av alla miljoner restauranger för en lunch, som var god men inte mer.

Vi tre började vi känna oss ganska mosiga, så vi gick tillbaka till hotellet för att checka in, och sen tog vi oss inte ut mer, vi däckade på sängen bägge två. Nu är vi lite vakna igen, och har varit runt på hotellet en sväng och kollat läget. Men planen är att sova strax, för att vakna pigga och utvilade vid 4-5 tiden imorgon bitti och ta oss till fiskmarknaden, som ju ska vara bäst tidigt på morgonen. Vi får väl se hur det går. :)

Här kommer lite bilder iaf, jag älskar toaletterna. Tänk att kunna spela upp ett spolljud som ska dölja alla andra ljud du gör. :)

På väg…

Så är vi äntligen på väg… Känns lite overkligt. Tror det beror på att jag inte riktigt vet vad jag ska förvänta mig. Jag har läst så mycket om Tokyo nu, men inte blir jag klokare. Vi brukar vara ganska klara med innan vi sticker iväg någonstans vad vi ska göra och vad vi ska shoppa. Nu har jag noll koll känner jag. Men det blir nog fantastiskt… Imorgon 9.35 japansk tid landar vi, sen blir det ett äventyr att ta oss till hotellet. Som tur är har Fredrik hittat en bloggare som också bott på vårt hotell som beskrivit vägen, med både text och bild, så även en idiot skulle hitta… :)

Jag ska jobba hårt på att vara japansk turist, med kameran ständigt redo… Jag brukar vara ganska dålig på att fota, men nu jävlar, allt ska förevigas… :)

Nu bordar vi!

I väntan på tunnelbanan

Checkar in

Förväntansfulla resenärer

Resvägen

Vårt plan

Min nya cykel

Nu ska jag börja cykla till jobbet, eller ja, när jag har längre än 200 meter… Har precis byggt ihop den… Hoppas på finväder imorgon så jag får inviga den… :)

Min nya cykel

Säsongspremiär på Solstugan

Så var man här igen… Årets första besök, men garanterat inte det sista. Halloumiburgaren var god i år igen, även om den är lite dyr. Solen värmde och en öl slank lätt ner också.

En bra tisdag helt enkelt… :)

Öl är gott

Halloumi är också gott