Virkade tofflor

Det var återigen dags för att komma på en present till en vän som jag varje år gör något åt (och hon åt mig). Varje år blir presenten klar minst 6 månader efter födelsedagen, så den här gången tänkte jag att jag skulle bli klar i tid, det blev jag inte, födelsedagen var 30 november…

Men så sent är det ju ändå inte, och vintern är lång, så dom kan nog komma till användning länge till.

Ja ni ser ju vad det är för något, ett försök till tofflor. Dom blev nog lite stora, men då kan man ju ha ett par extra raggsockor i om man vill. :)

Det är ju alltid svårt när man ska göra något efter eget huvud och sedan måste göra en till likadan, så jag skrev ner efterhand hur jag gjorde för att kunna återskapa. Det innebar att det sedan typ fanns ett mönster när jag var klar, så jag försökte skriva ner det för att lämna till eftervärlden… Du hittar länkar efter bilderna.

Ni får ursäkta att jag valde att göra tofflorna i svart, det blir ju inte jättebra bilder av det… :P

virkadtoffla22 virkadtoffla23 virkadtoffla24 virkadtoffla25 virkadtoffla26 virkadtoffla27

 

 

 

 

 

 

 

 


Mönster

Beskrivning PDF

Sulor PDF

Statistik

Sitter här och leker lite med google analytics. För er som inte vet så är det ett program man installerar på sin hemsida för att kunna se statistik om vilka besökare man har.

Jag installerade detta när jag skapade bloggen, vilket var i februari 2009. Sedan dess ser statistiken ut som följer (sammanfattad).

8 095 totala antalet besök
2 998 av besökarna kom dit via sökning (google etc)

2 318 av besökarna kom dit via en länk på en annan sida (Facebook, andra bloggar etc)
2 779 av besökarna visste vart dom skulle och knappade in rätt adress på en gång
4 127 av dessa var unika besökare

Dessa 8 095 besök har genererat 22 125 sidvisningar, inte illa.

Vad gäller de besökare som hittat in med hjälp av sökning så är det virktermer som tar en klar seger. Den klara vinnaren på enskilt sökord är ordet ”ananassjal”. Hela 247 besökare hittade in med hjälp av bara det ordet. Om man ser till alla sökningar där ordet ananas ingår blev det hela 473 besök. Antal besök efter sökning på något med virkning är 1229.

Dagen D eller Dagen då Sixten kom till världen

Dagen efter förlossningen, medan allt fortfarande var färskt i minnet, skrev jag ner min upplevelse av dagen…

När jag vaknade igår morse tyckte jag att jag eventuellt hade lite molande värk i magen, med betoning på lite. Efter en stund fick jag en sammandragning, vilket jag fått ganska många gånger om dagen senaste veckorna, men kanske att den kändes lite mer än vanligt. Men som sagt, allt var väldigt vagt, och jag kunde absolut inte säga att dagen D var här.

Jag gick upp vid strax före 9, kokade mig lite mannagrynsgröt och åt samtidigt som jag hjälpte en kompis med lite inställningar i hennes blogg. Det fortsatte att komma lite sammandragningar, som fortfarande eventuellt var lite annorlunda än vanligt.

Jag kände ändå att det kanske var dags att packa färdigt BB-väskan och göra klart alla förberedelser, ifall ifall. Så jag ägnade förmiddagen åt det, och meddelade Fredrik att jag gjort en lista på vad som skulle handlas i matväg inför avresa. Snacks och dryck till mig (och honom) och mat till honom. Han får ingen lagad mat på sjukhuset utan måste fixa det själv. Men där finns kyl och frys, micro och spis, så det ska inte gå någon nöd på honom. Det kan ju bli några timmar på förlossningen, och då måste han äta om han ska orka peppa mig ordentligt.

Sen satte jag mig i soffan för att virka, tänkte att det var lugnt och fridfullt. Men icke, jag blev jätteirriterad på mönstret som inte verkade logiskt, använde en livlina i form av mamma för att lösa det, vilket inte hjälpte, så jag la ner istället. Vid tretiden bestämde jag mig för att gå en promenad, till garnaffären på Odenplan. Det är en drive på garner från Drops för tillfället, och jag ville passa på att köpa ett väldigt mjukt ullgarn medan det var billigt (köpte några nystan till en mössa förra helgen).

Jag kände att jag inte kunde gå riktigt lika snabbt som vanligt, men tänkte samtidigt att jag ju inte har bråttom, och det gick inte långsamt. Det tog drygt 30 minuter till Odenplan (drygt 3 km), och sen tog jag god tid på mig att välja färger innan jag påbörjade promenaden hem igen. Hade jag haft ett månadskort hade jag kanske varit lat och tagit t-banan, men nu var jag snål och ville inte betala 25 kr för att åka hem. Tog en annan väg hem för att variera, några hundra meter längre, och totalt blev promenaden 6.5 km på 1 h och 10 min (+ tiden i garnaffären), vilket egentligen bara är lite långsammare än de promenader jag gjort till och från jobbet senaste månaderna. Den sista biten hem var dock lite jobbigare än vanligt. När jag fick sammandragningar kände jag att jag nog egentligen ville stanna, men det kändes ju konstigt, så jag saktade ner ordentligt och mer smög fram tills dom släppte.

Var hemma igen halv fem, och tänkte börja virka direkt, men kände mig lite matt, så jag bestämde mig för att bara sätta mig tillbaka i soffan och vila. Fredrik skulle iväg på ett event efter jobbet, först middag och sen 50-årsfest för ett skidmärke. Han var väl lite tveksam till att gå ett tag, men jag övertalade honom, kommer det inget barn är det ju ingen idé att han låter bli. Kvart över fem meddelade han att dom skulle bege sig, och jag sa att han väl inte behövde bli jättesen, men att jag skulle höra av mig om något skulle hända (vilket jag absolut inte trodde). Han trodde själv att han kanske skulle vara hemma till senast nio, vilket kändes helt okej, jag satt ju ändå bara i soffan och kollade på TV, och mat fanns klart i kylen, så jag behövde inte laga något.

Strax efter det kom det jag antar var den första ”riktiga” värken. Det gjorde mycket ondare än någon sammandragning gjort tidigare, höll i sig i ca 30 sekunder och släppte sedan helt. Oj då, tänkte jag, är det så här det ska kännas, ja ja, då blir det en lång natt nu då. Bra att Fredrik inte ska vara borta längre än till nio. Värkarna ska ju i början vara väldigt oregelbundna, med upp till timmar i mellan, så jag kände absolut ingen panik, mer fascination.

När nästa värk kom kände jag att det nog inte gått så lång tid mellan dom, vilket förvånade mig lite, så skulle det inte gå till (enligt regelboken). När så nästa värk kom så jag bestämde mig för att börja klocka på en gång. Rådet man får är att ringa förlossningen när man har 3 värkar på 10 minuter. Jag var ju långt ifrån det, men tänkte att det var bra att ha koll. Då var det typ 11 minuter mellan värkarna, men bara ett par värkar senare var det 6-7 minuter i mellan. Jag bestämde mig då för att äta, var lite hungrig, och lika bra att få det gjort, medan jag kunde röra mig. Jag fick i mig maten och helt plötsligt hade jag värkar var fjärde minut. Det var ingen skillnad på intensiteten på värkarna, men då dom kom ganska ofta så kändes det ju mer, jag hann inte vila lika länge. Skulle det hålla på så här hela natten kunde jag ju glömma vila, och ännu mer glömma att sova, hur skulle jag orka den här natten? Klockan var nu halv sju, och jag ringde Fredrik, jag kände att jag nog ville ha hem honom ändå. Han hade precis fått in maten. Jag tyckte att han kunde stanna och äta, men komma hem sen och skita i festen. Han sket i maten också (och tog springnota på sin öl), och åkte hem direkt, med omväg via ICA Maxi för att inhandla maten. Han var hemma typ tjugo över sju. Han värmde då sin mat och åt han också.

När han var klar med maten, tjugo i åtta, ringde jag förlossningen första gången, jag ville nog bara försäkra mig om att det här verkligen var värkar på riktigt. När jag har läst om förlossningen så står det alltid att man ska ha en molande värk i ryggen, vilket jag inte alls hade, jag mådde precis som vanligt mellan värkarna, jag till och med sms:ade lite, så jag tänkte att det kanske var något falskt alarm. Den mycket lugna och sansade barnmorskan i andra änden ställde en massa frågor, och mitt i kom en värk, så då kunde jag inte prata, men sen fortsatte vi. Hon frågade om jag ville vara hemma en stund till, vilket jag kände att jag ville, jag hade ju bara haft värkar i knappt två timmar, jag ville inte vara alltför länge på sjukhuset i onödan.

Vi la på, och jag la mig tillrätta på soffan igen och inväntade nästa värk. Samtidigt bad jag Fredrik att packa det sista, så vi verkligen skulle vara förberedda. Jag började också känna av smärtan ordenligt, och bad om att få klämma Fredriks hand i varje värk. Efter ett par stycken bad han mig hålla längre upp på handen då han tyckte att det gjorde lite ont, jag började då klämma på hans handled istället. Jag vet inte om det hjälpte, men det fick mig att tänka på något annat under tiden.

Halv nio gick vattnet (trodde jag), så tjugo i nio ringde jag in igen, och sa att nu vill jag komma in. Jag kände att jag ville att dom skulle ha koll på Lillfisen om det nu var mindre vatten där inne. Jag fick vänta lite, och sen sa hon att vi var välkomna. Fredrik ringde en taxi, och vi tog på oss direkt och gick ner. Taxin var redan på plats, och körde oss lugnt och sansat till Karolinska (på min order). 10-15 minuter tar resan, jag hann få två värkar i taxin, och tänkte att nu har det kanske lugnat ner sig lite, det är ju typiskt. Jag fick sen en värk när jag precis gått ur taxin också, den var jobbig, hade ju inget att hålla mig i.

Vi blev insläppta, och fick först sitta i ett väntrum i några minuter (1 värk där) och blev sedan flyttade till ett typ undersökningsrum (utan säng) där jag hann få två värkar, och var tvungen att lägga mig på golvet för att fåtöljen inte var något skön. Vi var nog inte i undersökningsrummet mer än max 10 minuter innan vi fick komma in på förlossningssal. Dock ville dom ha mig att lämna ett urinprov först, så jag blev visad till toaletten. Värkarna fortsatte att komma, en i korridoren på väg till toaletten bland annat, och kändes bara mer och mer. Jag blev kvar på toaletten i 20 minuter, jag var inte kissenödig, men värkarna dom kom och kom. Skulle det verkligen vara så här? Jag hade ju sett framför mig hur jag och Fredrik skulle vanka fram och tillbaka i korridoren med en sån där gåstol som jag skulle hänga över. Jag skulle ha ont i ryggen, han skulle tvingas att massera, jag skulle få värmekuddar osv. Jag ville inte vanka någonstans, bara ligga ner igen, helst på sidan, inte sitta på en toalett i alla fall.

Till slut blev jag klar på toaletten, och gick tillbaka till salen. Dom satte på mig de sedvanliga instrumenten över magen, ett för att höra hjärtljud och ett för att se värkarbetet. Sen skulle dom undersöka. Med i rummet var en barnmorska, Maud, en undersköterska, Annika, och en barnmorskestudent, Johanna. Både Johanna och Maud skulle undersöka. Båda kom fram till att jag redan var öppen 5 cm, what!? Är inte det mycket?

Jo, det bekräftade dom att det var. Jag fick direkt lustgas, och jag kände skillnad i nästa värk, toppen var inte lika hög, så lustgasen fick stanna i handen. Lite groggy blev jag allt, men det var det värt. Johanna frågade efter en stund om jag ville ha någon annan smärtlindring, och så pratade hon lite om de olika alternativen. Jag hade skrivit i mitt barnmorskebrev att jag helst inte ville ha medicinsk smärtlindring (förutom lustgas). Hon frågade mig om ryggbedövning, och jag började vackla, det gjorde ju rätt ont. Jag frågade lite om hur det skulle kännas, och hon förklarade att det skulle minska smärtan i värkarna, men inte hjälpa mot smärtan när väl krystvärkarna skulle sätta igång. Jag ville fundera lite.

Efter ytterligare några minuter tyckte jag att värkarna började kännas lite annorlunda, lite mer, Johanna nämnde något om tryck, och jag tyckte att jag nog kanske kände lite tryck. Jag bad då om ryggbedövning, den här gången var jag säker. Hon gick då för att hämta Maud, för ny undersökning, vilket behövs före bedövning. Då var klockan nog strax före halv elva. Då var jag öppen 9, kanske 10 cm. Då sa Johanna att det gått fort, man brukar öppna sig ca 1 cm i timmen, nu hade jag öppnat mig 4-5 på 1 timme(!). Och trycket fortsatte att kännas. Strax efter halv elva tog värkarna en helt ny form, oj vilken skillnad.

Japp, där var det igång, smärtan från tidigare var ingenting mot nu, shit, det här skulle inte gå… Och ryggbedövningen var ju ingen idé längre, den skulle ju inte hjälpa mot krystvärkarna. Att det inte skulle gå, det hann jag tänka många gånger till närmaste halvtimmen…

Efter några fler värkar fick jag inte längre använda lustgasen, dom tyckte inte jag var med nog, plus att jag inte längre skulle andas under värkarna, utan få ut lillfisen.

Usch och fy, det var inte roligt, jag klarade inte att krysta så mycket som dom ville, det gjorde för ont. I vissa värkar klarade jag mer än i andra. Till slut meddelade dom att jag kommit så långt att han inte längre åkte tillbaka in efter varje gång, utan verkligen var nära nu. Då fick jag lite extra kraft (med betoning på lite), och helt plötsligt släppte allt, och han var ute… Vilken känsla! Shit, det gick, och så snabbt. 23:08 meddelade dom att tiden var, en snabb räkning i min lustgasfyllda hjärna fick det till totalt 6 timmar, det var ju helt galet, minst 18 timmar skulle det ju ta…

Jag fick lillfisen till mig direkt. Han skrek direkt, och fortsatte med det en stund. Men sen var han väldigt tillfreds, och vaken, och låg och tittade på oss. Dom kollade till mig, att allt kommit ut som det skulle osv, det hade det gjort. Det blev mycket klämmande på magen, vilket inte var direkt jätteskönt och sen skulle det sys. Jag fick först bedövning via spruta. Det stack lite, men gjorde inte ont, och sen satte Johanna, med assistans av Maud, igång att sy. Jag vet inte hur många stygn det blev, men det tog en stund. Vid ett tillfälle började det göra ont, så då tog dom fram en bedövningsspray och sprayade på. Den sved som attan, men det gjorde i alla fall inte inte ont att sy sen. Under hela den här tiden hade jag en fruktansvärd frossa, jag bara låg och skakade hela jag. När det äntligen var klart kom Annika in med ”Brickan”. Alla nyblivna föräldrar får in en bricka med några smörgåsar, lite dryck och kanske en blomma eller flagga, det är tydligen standard. Det jag hade hört var att dessa smörgåsar skulle vara bland det godaste man någonsin ätit. Inte för att sjukhus just är duktiga på smörgåsar, utan för att man mått ganska dåligt under väldigt många timmar och inte velat äta något, och när allt väl är över blir man hungrig, och då blir det här fantastiskt gott. Jag kände nästan att jag inte förtjänade brickan, det hade ju gått så fort. Jag var inte speciellt hungrig, jag hade ju käkat middag hemma. Vi åt i alla fall smörgåsarna, och glaset med mjölk jag bett om var väldigt gott. Sedan blev jag beordrad att ta en dusch, det var trots allt skönt, jag var helt genomsvett trots frossan. Fredrik och lillfisen fick bonda lite under tiden.

När jag kom tillbaka berättade Fredrik att det tyvärr inte fanns några lediga familjerum, så han var tvungen att åka hem, men vi skulle få ett rum dagen efter, och han fick komma så tidigt han ville. Vid ett-tiden var vi så på det dubbelrum (en mamma med barn till) där jag och lillfisen skulle sova. Fredrik var med en stund, men sen blev jag och lillfisen lämnade ensamma för att försöka sova. Han skulle sova i sängen med mig, det var inte mer med det, jag hade inget att säga till om. :)

Så där var vi, jag och lillfisen i en hård sjukhussäng. Han sov som en stock, jag si så där. Jag blev tilltittad några gånger under natten, och vid sju vaknade jag för gott, strax efter det även lillfisen. Vid åtta kom dom med rullstol och sa att vårt rum var klart, så dom körde upp oss dit. När Fredrik kom vid 9.30 fick han ta med alla saker (och all mat vi inte rörde igår) upp. Alla undersköterskor och barnmorskor vi kom i kontakt med på morgonen, både på förlossningen och på BB meddelade att dom läst min journal och var imponerade av min kurva. Jag förstod inte riktigt vad dom menade, men förstod i alla fall att det handlade om att det gått fort. Den första undersköterskan som kom in ville höra hela historien. (Nu vet jag att kurvan är en linje på en tidsaxel i journalen, där man ser vid vilken tidpunkt vad hände. Den kan vara många sidor lång, en sida är 15 timmar, och man börjar anteckna från det att man kommer in till förlossningen. Då vi kom in kl 21 och var klara 23:08 så är linjen inte speciellt lång…)

Vi blev således installerade på vårt rum, och där har vi varit sedan dess. Lillfisen är fortfarande lugn, men rör sig mycket i sömnen, jag känner igen rörelsemönstret mycket väl från tiden i magen…

Ja, nu blir väl livet sig aldrig mer likt igen…

Den stora dagen

Nu är det avklarat, den hemligaste dagen på hela det här året (förmodligen). Närmsta familjen var inbjuden, annars hade vi inte berättat för någon att det var dags för bröllop.

Dagen började på Stadshuset, 14:35 hade vi tid. 5 minuter per par är det som gäller, faktiskt några av de snabbaste 5 minutrarna i mitt liv, konstigt nog. Vi sa ja båda två i alla fall, så nu är vi gifta, vilken grej!

Helt ärligt känns det inget annorlunda alls idag, men det kommer kanske. :)

Här kommer lite bilder från första delen av dagen.

Att fylla år

Så är det då min födelsedag igen. Jag tycker om att fylla år. Jag förknippar det inte på något sätt med att bli äldre (även om jag givetvis förstår att jag blir det) utan mer med tanken på att det är min dag och ingen annans. Nu vet jag ju i och för sig att det inte är helt sant också, varje år på min födelsedag ringer jag ju till Linda E och säger grattis, så det är väl hennes dag lite också, men ändå…

Trots att jag nu kanske är så gammal att födelsedagen inte ska spela så stor roll, så sover jag lite oroligt på morgonen. Viktigt för mig på födelsedagen är också att bevara traditionen med att vakna till sång, och till det hör kanske i alla fall någon present, men annars är presenterna helt oviktiga i sammanhanget.

Igår när jag gick och la mig tänkte jag att det här kanske skulle bli första födelsedagen som jag faktiskt lyckades sova hela tiden fram till sången, jag har varit så sjukt trött senaste morgnarna att det inte borde finnas en chans i världen att jag ska vakna av mig själv. Jag höll mig för säkerhets skull uppe lite längre än vanligt igår…

Men, inte då, vaknade både vid kl 3, 5 och 6. Sista gången var sängen tom, och det prasslade väldigt någonstans i lägenheten, undra vad det kunde vara. =)

Första gången jag vaknade insåg jag ju snabbt att jag förmodligen skulle somna ganska fort, klockan var ju ändå bara 3… Andra gången var lite nervig dock, kl 5, det skulle ju kunna vara så illa att jag skulle ligga och vända och vrida på mig, usch hemska tanke… Men jag somnade om, och drömde, som jag drömde…

Jag var och hälsade på på Wisteria Lane. För er som inte vet, så är det helyllegatan i Desperate Housewives. Där träffade jag Carlos och Gabrielle. De båda har ju varit lite extrema på sistone, sedan Carlos dödade Gabrielles styvpappa. Nu hade Gabrielle flippat ut totalt, och ville gå och döda alla som försöka sätta dom bakom lås och bom. Carlos var lite mer nyanserad, och tyckte att detta var lite onödigt, men Gabrielle stod på sig. Efter en liten stund kommer två killar ut på verandan där vi stod. Jag minns inte helt vad dom skulle föreställa att vara, men nu var dom onda, och dom hade ringt till några andra snubbar, bountyhunters, som skulle komma och ta fast C och G. Jag började nu bli lite orolig, det här var lite i läskigaste laget, men vart skulle jag ta vägen.
Då kom två nya killar, som tyckte att jag skulle följa med dom. Det lät ju väldigt mysko, så jag vägrade. Dom stod på sig, och jag stod på mig, jag följer väl inte med några okända killar när det står bountyhunters med vapen i trädgården.

Efter ett tag insåg jag dock att jag måste göra något, så jag gick efter killarna. Då visade det sig att dom bara ville bjuda på picknick. Dom hade dukat upp en filt med mat på en typ brygga (utan vatten) utanför ett stort hus. Jag slog mig givetvis ner, och var glad att jag var räddad från Wisteria Lane. Jag började frysa ganska snart, och då trollade dom fram en Houdini (fleecetröja) till mig, varmt och skönt. Det var fler som frös, för en av killarna hade typ en onepiece, men den var i dun, och liknade mer en sovsäck, men med ärmar och luva. Petrolgrön var den, mycket snygg må jag säga.

Men innan vi hann börja äta någon mat så försvann dom, men dom lovade att komma tillbaka. Långt senare hade dom fortfarande inte dykt upp, så jag gick för att leta efter dom, inne i det stora huset. Där var tydligen en stor restaurang eller liknande, för där hittade jag Fredrik. Han var på konferens med sitt jobb. När dom är på konferens har dom tydligen likadana träningsoverallen på sig, för det hade dom nu. Vinröda, typ Adidas. Dom är bara 4 st, men det såg ändå lite roligt ut där dom satt vid ett bord och såg likadana ut. Fredrik såg dock ut som om han tyckte att det var det naturligaste i världen.

Han tipsade mig om att leta i rummet närmast utgången, men där var ingen…

Sen blev det nog en ny dröm, för helt plötsligt var jag på jobbet, i något stort möte. Detta möte bröts plötsligt upp kl 14, för nu var det fika. Men oj! Jag hade ju glömt att jag bokat in fika kl 14, jag som inte tagit ut tårtan. Den måste ju tas ut 20 minuter innan för att ens vara skärbar. Jag rusade ut i köket, bara för att inse att min gamla chef tagit ut tårtan för mig, så snällt. Hon hade även tagit fram min sockerkaka jag bakat. Denna hade hon dock även garnerat, men cashewnötter, vilket jag inte riktigt gillade. Men hon hade ju varit så snäll, så jag lät det vara. Men när någon sedan frågade om det var en pepparkakesockerkaka, och hon svarade ja, då blev jag lite sur, för det var det inte alls, det var ju en frukt och frö sockerkaka…

Sen vaknade jag, och då var kl 6 och jag hörde prasslet. Dock lyckades jag somna om den här gången också, och drömma så klart. Den här gången drömde jag att Fredrik kom och väckte mig med sång. Men tydligen har Fredrik och hans familj en annan tradition, dom sjunger en helt annan sång. Och denna sång är så svår, så Fredrik var tvungen att ha texten med sig. Denna var skriver för hand, med spretiga bokstäver, på ett gäng ihoptejpade A4-ark. Men inte nog med det, dessutom hade melodin till denna sång bytts ut i år, så han var tvungen att spela den på Spotify samtidigt, så att han ens skulle kunna sjunga den, då han inte kunde den nya melodin (precis som om han inte kunde ha sjungit den gamla melodin istället…). Det gick som det gick, och var inte alls särskilt vackert, och jag undrade varför han inte bara kunde sjunga Ja må han leva istället.

Jag vaknade sedan upp, till ny sång, den rätta, vilket var en lättnad. Och jag insåg ju då också att jag faktiskt somnat om trots allt. Så där kom Fredrik, sjungande, och med paket. :) Jag fick en bok, Månpalatset av Paul Auster, och en hushållsassistent, valfri. Det lutar mot en Kitchen Aid. Vilken snäll sambo jag har. :)

Sen började sms:en och hälsningarna på Facebook rulla in… Det är en del av det jag gillar med att fylla år, att alla uppmärksammar en, och tack vare Facebook även de man inte växlat ett ord med på flera år. Dom har skrattat lite åt mig på jobbet på sistone, då jag har pratat om min födelsedag sen i början av december, men det hör väl ihop med att jag verkligen tycker om att fylla år, då vill jag väl kanske också att folk ska veta det så jag får många grattis. :)

Man kan väl säga att jag typ mutade mina kollegor till att säga grattis, då jag hade med mig både dajmtårta och maränger idag, och bjöd in alla som ville fika lite. Och jag fick till och med presenter. Anders gav mig en påse djungelvrålsklubbor, dom är sjukt goda. Eddie gav mig ett hemmagjort halsband, och Joni hade gjort ett jättefint kort (Anders är vuxen, Eddie och Joni är fem respektive sju).

Nu har precis de sista gästerna gått hem, har haft kalas på hemmaplan också. Och det var inte för att få presenter, utan för att få baka, och givetvis äta, tårta. Det var mycket trevligt, och jag fick presenter, vilket ju inte alls var meningen. Det känns lite sniket att bjuda in till kalas, bara för att få presenter, jag vill ju inte tvinga folk att köpa nåt, jag ville ju helt enkelt bara få fira mig själv…

Nu ska jag avsluta min födelsedag med att gilla en himla massa på Facebook, och kanske packa lite också, vi åker till London imorgon eftermiddag. Summa summarum har det varit en bra födelsedag, med många fina presenter, och jag ser redan fram emot nästa år, nästa födelsedag! Fram tills dess får jag fokusera på Fredriks födelsedag, det är ju nästan lika roligt när han fyller år. :)

Tack för alla gratulationer!!!

Besatthet

Dom som följt utvecklingen på Facebook, eller befunnit sig i mitt kök eller på min arbetsplats, vet att jag den senaste tiden varit en aning besatt av att få till den perfekta franska nougaten. Det har väl gått si så där (även om den varit god alla gånger utom de två första som brändes så det liknade kemisk verkstad i vårt kök). Det har varit konsistensen som inte gått att få till som jag vill ha den, den har varit antingen för hård, eller för lös, eller båda delar…

Efter försök nummer åtta har jag så beslutat mig för att ge upp, åtminstone för ett tag. Och istället ge mig på makroner igen, det gick inte heller så bra på första försöket, även om dom var goda. Formen var helt obefintlig, och konsistensen lika så.

Var en snabbis på Classe igår (i helt annat syfte) och sprang på en ny måste-ha-sak till köket.

20110522-115948.jpg

Utan den hade det inte gått. Sist stod jag med en kladdigare och kladdigare spritspåse, där smeten rymde åt alla tänkbara håll. Se så fina kakorna blev på plåten nu.

20110522-120133.jpg

Använde sedan samma ljuvliga verktyg till att få på krämen, vilket jag försökte göra med smörkniv förra gången, behöver jag säga hur dödsdömt det var redan från början…

20110522-120316.jpg

Makronerna blev inte perfekta, glansigheten saknas, men mycket goda, om jag får säga det själv. Och de ser ändå ganska fina ut.

20110522-120500.jpg

Det finns några lyckliga själar som kommer få provsmaka dessa imorgon, inte en chans att jag och Fredrik klarar att äta upp alla själva…

Vi har skaffat husdjur

Har länge kikat och funderat på att skaffa ett djur. Har dock inte kunna bestämma vilken sort det ska vara, eller färg. Det finns ju så många fina…

Idag kom dock ett litet djur i mitt påskägg, jag blev såå glad. Han (för det är en han, det märker man på humöret) pryder nu vårt hem.

Ett namn måste han dock få, så har ni nåt förslag så säg till.

Här är sötnosen!

Han har en massa fina kompisar, är redan sugen på fler, hunden är ju så söt. Men Fredrik säger att han inte vill ha fler djur här hemma…