Vi hade ställt klockan på 8.30, bara för att inte missa frukosten. Jag var lite tveksam till hur mycket frukost det faktiskt skulle vara. Sist jag var i USA och bodde på motell betydde Continental breakfast en bagel och kaffe eller te. Men vi blev glatt överraskade. Det fanns både yoghurt, mjölk och flingor. Det fanns också nån ”snabbgröt” som vi inte vågade oss på. Sen var det toast, juice, kaffe/te och till ”efterrätt” gjorde vi en riktigt amerikansk våffla.
Mätta och belåtna började vi färden mot Kennedy Space Center. Det tog ca 30 minuter, a peace of cake med den GPS som vi bokat till bilen.
Parkeringen var enorm, men förhållandevis få bilar. Ticket plaza var ett stort ”torg” med 20 biljettkassor, men bara 3 öppna. Köer tänker ni då, men icke, det var bara ett sällskap framför oss. Är inte högsäsong här nu inte. Vi tog den enklaste biljetten. den innebar tillträde till alla utställningar, alla IMAX och även tillgång till de bussturer som fanns, men ingen guide, vilket kändes helt okej, då kunde vi styra själva över tiden.
Vi kände oss lite bortkomna när vi kom in, vi visste inte riktigt vart vi skulle ta vägen, eller vad vi skulle förvänta oss. Vi råkade hamna i IMAX-huset, och det skulle precis börja en film om Hubble-teleskopet, så vi gick på den. Filmen var i 3D, och handlade om det teleskop, Hubble, som amerikanerna skickade ut i rymden 1990. Filmen började med lite bakgrund om teleskopet och dess historia och sedan var själva handlingen om när det skulle repareras 2009. Vi fick följa astronauterna i deras förberedelser och övning (i pool, vilket bäst liknar tyngdlöshet) och fick sedan följa med dom ut i rymden och följa själva resan och reparationen. Det var faktiskt grymt coolt. Det kändes som att man var med dom. Jag var lite rädd att bli illamående av 3D:n, men det gick bra.
Filmen var 45 minuter, och vi gick vidare, och hittade Atlantis, en av rymdfärjorna som använts av Nasa. Man fick typ gå in och titta hur det såg ut. Det var inte mycket yta som astronauterna faktiskt vistas på. Vi gick sedan vidare till något som hette Shuttle Launche Experience. Det gick helt sonika ut på att sitta i en simulator som skulle efterlikna själva uppskjutningen av en raket. Det var här vi började på riktigt inse att det inte är högsäsong nu. För att komma fram till ingången gick vi många vändor i klassiska köfållor, och när vi kom fram stod vi först! Efter någon minut kom det lite fler folk, totalt var vi väl 15 personer som blev insläppta. Jag vill inte ens tänka på vilka köer där kan vara…
Amerikanerna är ju bra (eller har blivit bra) på att varna för allt, och precis innan vi skulle gå in i simulatorn hade dom lyckats skrämma upp mig så pass att jag nästan funderade på att hoppa över det hela. Men jag bet ihop… Väl i simulatorn spände man fast sig med ett bälte och sen vreds hela alltet upp (vad som påstods vara till 90 grader men kändes mer som 70). Sen började nedräkningen, motorerna satte igång, och sen bar det av. Till en början tyckte jag att det var lite fånigt, men sen började man faktiskt känna g-krafterna i kinderna, det fladdrade ordentligt. :) Efter ca 2 minuter släpper raketen två lösa bränsleraketer, och efter ytterligare någon minut släpper den den allra värsta motorn. Fråga mig inte hur, men då kändes det verkligen som om vi svävade, det var nästan lite läskigt. Samtidigt öppnades taket på simulatorn och där fick vi se hur vi sakta gled över Italien på väg ut i rymden. Jag är glad att jag inte gav upp, det var ju faktiskt riktigt coolt. :)
Vi bestämde oss sen för att hoppa på den buss man kunde ta. Den tog oss ut till ett av de ställen där man kan titta på uppskjutningar. En byggnad på 3 våningar, påminde lite om ett p-hus fast med trappor istället för ramper. Det var väl inte så jättemycket att se egentligen, så vi hoppade på nästa buss och fortsatte. Under färden berättade busschauffören lite om vad vi såg. Vi åkte förbi det ”garage” där rymdfärjorna förvaras och skjuts upp ifrån och lite annat smått och gått. Nästa ställe vi hoppade av på var ett ställe helt vikt åt Apollo-historien. Alla fick stå i ett rum och titta på en film som började med katastrofen kring Apollo 1 och sen vidare framåt i historien till Apollo 8. Detta var den första raketen som nådde månen och faktiskt kom hem (ingen landning på månen dock), och vi fick också följa själva uppskjutningen i ett annat rum som skulle likna kontrollrummet som det såg ut 1968 när det begav sig.
Därifrån slussades vi alla ut i en stor mässhall där ”världens största raket” fanns till allmän beskådan. Där fanns också lite mer historik kring samtliga Apollo-färder, så vi gick runt en stund. Där fanns ockå en stor giftshop, vilket var enda vägen ut, och dagens mantra blev därför ”Exit through the gift shop”, vilket också är en dokumentär/film som nyss gått på SVT som nu fick en helt annan innebörd. Vi tog en snabbtitt, men köpte inget utan hoppade på nästa buss. Totalt har dom 44 bussar som kör runt (säkert färre idag dock), så man hoppar helt sonika på den buss som kommer, alla kör samma slinga, så man kan inte åka fel. :)
Tillbaka till utgångsläget gick vi runt lite till och kollade på olika utställningar, och sen kände vi att det var dags att åka vidare, då var klockan runt tre.
Vi hade även nästa hotell bokat, nära en stor outlet ca 1 timme bort. Det var nämligen planen för dag 2, shopping. Nu fick vi uppleva att vår GPS inte är helt pålitlig, och vi missade en avfart och hamnade helt fel, vilket gav en omväg på ca 30 minuter, något segt, men på försök två klarade vi biffen, nu visste vi att vi skulle hålla vänster trots att rösten hela tiden sa sväng höger. GPS:en hade inte koll på att ”sväng höger” var först efter att vägen delat sig i två…
Vi kom i alla fall fram, och då klockan bara var fem gav vi oss efter incheckningen iväg för lite uppvärmningsshopping och middag. Sedan tillbaka till hotellet för att sova, så vi skulle vara utvilade till den stora shoppningdagen! Frukosten serverades dessutom bara till kl 9, så vi var tvungna att gå upp i tid…
