Ny overall till Sixten

I lördags gjorde vi ett snabbt varv i de större butikerna med barnkläder, på jakt efter en tunnare fleeceoverall. Den han har blir han väldigt varm i, och om det ska vara vår i Bern vill vi kunna klä honom lite lättare, men vi behöver något som täcker händerna, för han är inte så förtjust i vantar, men vill ha händerna i luften istället för under filten. Vi hittade dock inget, alla var mer eller mindre fodrade, och då blir han nog för varm.

Vi började då istället fundera på att sy en enkel overall, har lite fleece kvar efter att han fått både täcke till sängen och ”lakan” till vagnen i det. Resten av dagen, tills vi kom hem, gick min hjärna på högvarv. Hela overallen skapades i mitt huvud, från mönster till färdig overall. Hur skulle den se ut, öppning, dragkedja, knappar eller kardborre, öppning eller inte för händer och fötter. Det är så jag brukar fungera när jag ska skapa något. Jag skapar allt i huvudet en gång innan, så att jag har klart för mig när jag väl börjar i vilken ordning jag ska göra allt. I vanliga fall brukar jag också skriva ner, och anteckna, och sedan ge det några dagar för att kunna modifiera lite och komma på bättre idéer, men nu körde vi direkt, och modifierade under kvällens gång.

Så här blev resultatet. Inte det mest välskräddade jag sytt, men fyller sin funktion. Då han har samma tyg som ”lakan” i vagnen syns han nästan inte när han ligger där… :)

20130319-142833.jpg 20130319-142841.jpg 20130319-142850.jpg

Så här gjorde vi (jag).
Då vi är väldigt nöjda med passformen på den PoP-overall han har idag utgick vi från den. Jag la helt sonika den platt på dubbelt fleecetyg och ritade av, direkt på tyget. Vi ville ha lite längre ärmar och mycket längre ben, så där ökade jag, och så la jag till lite på bredden så att han kan äta upp sig lite, det vore ju synd om den inte är lagom hela våren. Jag sket i luva, tänkte att det inte behövs både mössa och luva då den är tänkt att användas nu när det förhoppningsvis blir lite varmare, la istället till för en liten krage.

Klippte sedan i dubbelt tyg, ena halvan av overallen, och vek den över, och klippte andra halvan, så att båda sidorna blev identiska. Sedan klippte jag framstycket mitt itu, och sydde i dragkedja och fållade översta delen, som inte fick dragkedja. Eftersom det inte är öppning i vare sig ärmar eller ben, så sydde jag bara runt hela overallen sedan, fållade kragen och sydde på en vändsydd bit som är tänkt att täcka öppningen där det inte är dragkedja. Klart!
Jag tror det hela tog mindre än 2 timmar att få klart.

Blir det en nästa gång så tror jag nog att jag ser till att få på en luva, och gör såna där fiffiga vika-över-öppningar i ärmar och ben, det borde inte ta så mycket längre tid, det blir bara lite mer fållande.

Dagen D eller Dagen då Sixten kom till världen

Dagen efter förlossningen, medan allt fortfarande var färskt i minnet, skrev jag ner min upplevelse av dagen…

När jag vaknade igår morse tyckte jag att jag eventuellt hade lite molande värk i magen, med betoning på lite. Efter en stund fick jag en sammandragning, vilket jag fått ganska många gånger om dagen senaste veckorna, men kanske att den kändes lite mer än vanligt. Men som sagt, allt var väldigt vagt, och jag kunde absolut inte säga att dagen D var här.

Jag gick upp vid strax före 9, kokade mig lite mannagrynsgröt och åt samtidigt som jag hjälpte en kompis med lite inställningar i hennes blogg. Det fortsatte att komma lite sammandragningar, som fortfarande eventuellt var lite annorlunda än vanligt.

Jag kände ändå att det kanske var dags att packa färdigt BB-väskan och göra klart alla förberedelser, ifall ifall. Så jag ägnade förmiddagen åt det, och meddelade Fredrik att jag gjort en lista på vad som skulle handlas i matväg inför avresa. Snacks och dryck till mig (och honom) och mat till honom. Han får ingen lagad mat på sjukhuset utan måste fixa det själv. Men där finns kyl och frys, micro och spis, så det ska inte gå någon nöd på honom. Det kan ju bli några timmar på förlossningen, och då måste han äta om han ska orka peppa mig ordentligt.

Sen satte jag mig i soffan för att virka, tänkte att det var lugnt och fridfullt. Men icke, jag blev jätteirriterad på mönstret som inte verkade logiskt, använde en livlina i form av mamma för att lösa det, vilket inte hjälpte, så jag la ner istället. Vid tretiden bestämde jag mig för att gå en promenad, till garnaffären på Odenplan. Det är en drive på garner från Drops för tillfället, och jag ville passa på att köpa ett väldigt mjukt ullgarn medan det var billigt (köpte några nystan till en mössa förra helgen).

Jag kände att jag inte kunde gå riktigt lika snabbt som vanligt, men tänkte samtidigt att jag ju inte har bråttom, och det gick inte långsamt. Det tog drygt 30 minuter till Odenplan (drygt 3 km), och sen tog jag god tid på mig att välja färger innan jag påbörjade promenaden hem igen. Hade jag haft ett månadskort hade jag kanske varit lat och tagit t-banan, men nu var jag snål och ville inte betala 25 kr för att åka hem. Tog en annan väg hem för att variera, några hundra meter längre, och totalt blev promenaden 6.5 km på 1 h och 10 min (+ tiden i garnaffären), vilket egentligen bara är lite långsammare än de promenader jag gjort till och från jobbet senaste månaderna. Den sista biten hem var dock lite jobbigare än vanligt. När jag fick sammandragningar kände jag att jag nog egentligen ville stanna, men det kändes ju konstigt, så jag saktade ner ordentligt och mer smög fram tills dom släppte.

Var hemma igen halv fem, och tänkte börja virka direkt, men kände mig lite matt, så jag bestämde mig för att bara sätta mig tillbaka i soffan och vila. Fredrik skulle iväg på ett event efter jobbet, först middag och sen 50-årsfest för ett skidmärke. Han var väl lite tveksam till att gå ett tag, men jag övertalade honom, kommer det inget barn är det ju ingen idé att han låter bli. Kvart över fem meddelade han att dom skulle bege sig, och jag sa att han väl inte behövde bli jättesen, men att jag skulle höra av mig om något skulle hända (vilket jag absolut inte trodde). Han trodde själv att han kanske skulle vara hemma till senast nio, vilket kändes helt okej, jag satt ju ändå bara i soffan och kollade på TV, och mat fanns klart i kylen, så jag behövde inte laga något.

Strax efter det kom det jag antar var den första ”riktiga” värken. Det gjorde mycket ondare än någon sammandragning gjort tidigare, höll i sig i ca 30 sekunder och släppte sedan helt. Oj då, tänkte jag, är det så här det ska kännas, ja ja, då blir det en lång natt nu då. Bra att Fredrik inte ska vara borta längre än till nio. Värkarna ska ju i början vara väldigt oregelbundna, med upp till timmar i mellan, så jag kände absolut ingen panik, mer fascination.

När nästa värk kom kände jag att det nog inte gått så lång tid mellan dom, vilket förvånade mig lite, så skulle det inte gå till (enligt regelboken). När så nästa värk kom så jag bestämde mig för att börja klocka på en gång. Rådet man får är att ringa förlossningen när man har 3 värkar på 10 minuter. Jag var ju långt ifrån det, men tänkte att det var bra att ha koll. Då var det typ 11 minuter mellan värkarna, men bara ett par värkar senare var det 6-7 minuter i mellan. Jag bestämde mig då för att äta, var lite hungrig, och lika bra att få det gjort, medan jag kunde röra mig. Jag fick i mig maten och helt plötsligt hade jag värkar var fjärde minut. Det var ingen skillnad på intensiteten på värkarna, men då dom kom ganska ofta så kändes det ju mer, jag hann inte vila lika länge. Skulle det hålla på så här hela natten kunde jag ju glömma vila, och ännu mer glömma att sova, hur skulle jag orka den här natten? Klockan var nu halv sju, och jag ringde Fredrik, jag kände att jag nog ville ha hem honom ändå. Han hade precis fått in maten. Jag tyckte att han kunde stanna och äta, men komma hem sen och skita i festen. Han sket i maten också (och tog springnota på sin öl), och åkte hem direkt, med omväg via ICA Maxi för att inhandla maten. Han var hemma typ tjugo över sju. Han värmde då sin mat och åt han också.

När han var klar med maten, tjugo i åtta, ringde jag förlossningen första gången, jag ville nog bara försäkra mig om att det här verkligen var värkar på riktigt. När jag har läst om förlossningen så står det alltid att man ska ha en molande värk i ryggen, vilket jag inte alls hade, jag mådde precis som vanligt mellan värkarna, jag till och med sms:ade lite, så jag tänkte att det kanske var något falskt alarm. Den mycket lugna och sansade barnmorskan i andra änden ställde en massa frågor, och mitt i kom en värk, så då kunde jag inte prata, men sen fortsatte vi. Hon frågade om jag ville vara hemma en stund till, vilket jag kände att jag ville, jag hade ju bara haft värkar i knappt två timmar, jag ville inte vara alltför länge på sjukhuset i onödan.

Vi la på, och jag la mig tillrätta på soffan igen och inväntade nästa värk. Samtidigt bad jag Fredrik att packa det sista, så vi verkligen skulle vara förberedda. Jag började också känna av smärtan ordenligt, och bad om att få klämma Fredriks hand i varje värk. Efter ett par stycken bad han mig hålla längre upp på handen då han tyckte att det gjorde lite ont, jag började då klämma på hans handled istället. Jag vet inte om det hjälpte, men det fick mig att tänka på något annat under tiden.

Halv nio gick vattnet (trodde jag), så tjugo i nio ringde jag in igen, och sa att nu vill jag komma in. Jag kände att jag ville att dom skulle ha koll på Lillfisen om det nu var mindre vatten där inne. Jag fick vänta lite, och sen sa hon att vi var välkomna. Fredrik ringde en taxi, och vi tog på oss direkt och gick ner. Taxin var redan på plats, och körde oss lugnt och sansat till Karolinska (på min order). 10-15 minuter tar resan, jag hann få två värkar i taxin, och tänkte att nu har det kanske lugnat ner sig lite, det är ju typiskt. Jag fick sen en värk när jag precis gått ur taxin också, den var jobbig, hade ju inget att hålla mig i.

Vi blev insläppta, och fick först sitta i ett väntrum i några minuter (1 värk där) och blev sedan flyttade till ett typ undersökningsrum (utan säng) där jag hann få två värkar, och var tvungen att lägga mig på golvet för att fåtöljen inte var något skön. Vi var nog inte i undersökningsrummet mer än max 10 minuter innan vi fick komma in på förlossningssal. Dock ville dom ha mig att lämna ett urinprov först, så jag blev visad till toaletten. Värkarna fortsatte att komma, en i korridoren på väg till toaletten bland annat, och kändes bara mer och mer. Jag blev kvar på toaletten i 20 minuter, jag var inte kissenödig, men värkarna dom kom och kom. Skulle det verkligen vara så här? Jag hade ju sett framför mig hur jag och Fredrik skulle vanka fram och tillbaka i korridoren med en sån där gåstol som jag skulle hänga över. Jag skulle ha ont i ryggen, han skulle tvingas att massera, jag skulle få värmekuddar osv. Jag ville inte vanka någonstans, bara ligga ner igen, helst på sidan, inte sitta på en toalett i alla fall.

Till slut blev jag klar på toaletten, och gick tillbaka till salen. Dom satte på mig de sedvanliga instrumenten över magen, ett för att höra hjärtljud och ett för att se värkarbetet. Sen skulle dom undersöka. Med i rummet var en barnmorska, Maud, en undersköterska, Annika, och en barnmorskestudent, Johanna. Både Johanna och Maud skulle undersöka. Båda kom fram till att jag redan var öppen 5 cm, what!? Är inte det mycket?

Jo, det bekräftade dom att det var. Jag fick direkt lustgas, och jag kände skillnad i nästa värk, toppen var inte lika hög, så lustgasen fick stanna i handen. Lite groggy blev jag allt, men det var det värt. Johanna frågade efter en stund om jag ville ha någon annan smärtlindring, och så pratade hon lite om de olika alternativen. Jag hade skrivit i mitt barnmorskebrev att jag helst inte ville ha medicinsk smärtlindring (förutom lustgas). Hon frågade mig om ryggbedövning, och jag började vackla, det gjorde ju rätt ont. Jag frågade lite om hur det skulle kännas, och hon förklarade att det skulle minska smärtan i värkarna, men inte hjälpa mot smärtan när väl krystvärkarna skulle sätta igång. Jag ville fundera lite.

Efter ytterligare några minuter tyckte jag att värkarna började kännas lite annorlunda, lite mer, Johanna nämnde något om tryck, och jag tyckte att jag nog kanske kände lite tryck. Jag bad då om ryggbedövning, den här gången var jag säker. Hon gick då för att hämta Maud, för ny undersökning, vilket behövs före bedövning. Då var klockan nog strax före halv elva. Då var jag öppen 9, kanske 10 cm. Då sa Johanna att det gått fort, man brukar öppna sig ca 1 cm i timmen, nu hade jag öppnat mig 4-5 på 1 timme(!). Och trycket fortsatte att kännas. Strax efter halv elva tog värkarna en helt ny form, oj vilken skillnad.

Japp, där var det igång, smärtan från tidigare var ingenting mot nu, shit, det här skulle inte gå… Och ryggbedövningen var ju ingen idé längre, den skulle ju inte hjälpa mot krystvärkarna. Att det inte skulle gå, det hann jag tänka många gånger till närmaste halvtimmen…

Efter några fler värkar fick jag inte längre använda lustgasen, dom tyckte inte jag var med nog, plus att jag inte längre skulle andas under värkarna, utan få ut lillfisen.

Usch och fy, det var inte roligt, jag klarade inte att krysta så mycket som dom ville, det gjorde för ont. I vissa värkar klarade jag mer än i andra. Till slut meddelade dom att jag kommit så långt att han inte längre åkte tillbaka in efter varje gång, utan verkligen var nära nu. Då fick jag lite extra kraft (med betoning på lite), och helt plötsligt släppte allt, och han var ute… Vilken känsla! Shit, det gick, och så snabbt. 23:08 meddelade dom att tiden var, en snabb räkning i min lustgasfyllda hjärna fick det till totalt 6 timmar, det var ju helt galet, minst 18 timmar skulle det ju ta…

Jag fick lillfisen till mig direkt. Han skrek direkt, och fortsatte med det en stund. Men sen var han väldigt tillfreds, och vaken, och låg och tittade på oss. Dom kollade till mig, att allt kommit ut som det skulle osv, det hade det gjort. Det blev mycket klämmande på magen, vilket inte var direkt jätteskönt och sen skulle det sys. Jag fick först bedövning via spruta. Det stack lite, men gjorde inte ont, och sen satte Johanna, med assistans av Maud, igång att sy. Jag vet inte hur många stygn det blev, men det tog en stund. Vid ett tillfälle började det göra ont, så då tog dom fram en bedövningsspray och sprayade på. Den sved som attan, men det gjorde i alla fall inte inte ont att sy sen. Under hela den här tiden hade jag en fruktansvärd frossa, jag bara låg och skakade hela jag. När det äntligen var klart kom Annika in med ”Brickan”. Alla nyblivna föräldrar får in en bricka med några smörgåsar, lite dryck och kanske en blomma eller flagga, det är tydligen standard. Det jag hade hört var att dessa smörgåsar skulle vara bland det godaste man någonsin ätit. Inte för att sjukhus just är duktiga på smörgåsar, utan för att man mått ganska dåligt under väldigt många timmar och inte velat äta något, och när allt väl är över blir man hungrig, och då blir det här fantastiskt gott. Jag kände nästan att jag inte förtjänade brickan, det hade ju gått så fort. Jag var inte speciellt hungrig, jag hade ju käkat middag hemma. Vi åt i alla fall smörgåsarna, och glaset med mjölk jag bett om var väldigt gott. Sedan blev jag beordrad att ta en dusch, det var trots allt skönt, jag var helt genomsvett trots frossan. Fredrik och lillfisen fick bonda lite under tiden.

När jag kom tillbaka berättade Fredrik att det tyvärr inte fanns några lediga familjerum, så han var tvungen att åka hem, men vi skulle få ett rum dagen efter, och han fick komma så tidigt han ville. Vid ett-tiden var vi så på det dubbelrum (en mamma med barn till) där jag och lillfisen skulle sova. Fredrik var med en stund, men sen blev jag och lillfisen lämnade ensamma för att försöka sova. Han skulle sova i sängen med mig, det var inte mer med det, jag hade inget att säga till om. :)

Så där var vi, jag och lillfisen i en hård sjukhussäng. Han sov som en stock, jag si så där. Jag blev tilltittad några gånger under natten, och vid sju vaknade jag för gott, strax efter det även lillfisen. Vid åtta kom dom med rullstol och sa att vårt rum var klart, så dom körde upp oss dit. När Fredrik kom vid 9.30 fick han ta med alla saker (och all mat vi inte rörde igår) upp. Alla undersköterskor och barnmorskor vi kom i kontakt med på morgonen, både på förlossningen och på BB meddelade att dom läst min journal och var imponerade av min kurva. Jag förstod inte riktigt vad dom menade, men förstod i alla fall att det handlade om att det gått fort. Den första undersköterskan som kom in ville höra hela historien. (Nu vet jag att kurvan är en linje på en tidsaxel i journalen, där man ser vid vilken tidpunkt vad hände. Den kan vara många sidor lång, en sida är 15 timmar, och man börjar anteckna från det att man kommer in till förlossningen. Då vi kom in kl 21 och var klara 23:08 så är linjen inte speciellt lång…)

Vi blev således installerade på vårt rum, och där har vi varit sedan dess. Lillfisen är fortfarande lugn, men rör sig mycket i sömnen, jag känner igen rörelsemönstret mycket väl från tiden i magen…

Ja, nu blir väl livet sig aldrig mer likt igen…

Den stora dagen

Nu är det avklarat, den hemligaste dagen på hela det här året (förmodligen). Närmsta familjen var inbjuden, annars hade vi inte berättat för någon att det var dags för bröllop.

Dagen började på Stadshuset, 14:35 hade vi tid. 5 minuter per par är det som gäller, faktiskt några av de snabbaste 5 minutrarna i mitt liv, konstigt nog. Vi sa ja båda två i alla fall, så nu är vi gifta, vilken grej!

Helt ärligt känns det inget annorlunda alls idag, men det kommer kanske. :)

Här kommer lite bilder från första delen av dagen.