År: 2011

Klockan ringde som den skulle och vi valde att äta frukost innan vi satte igång med ompackning till våra nya väskor. Ungefär samma frukost idag, verkar vara standard.

Ompackningen gick galant, jag har till och med plats kvar i min, ifall det skulle bli mer shopping (vilket inte är helt otroligt när det gäller oss). När vi kom ner i receptionen med våra tre jätteresväskor var det en man som tittade förundrat på oss. Vi frågade sedan snällt i receptionen om dom visste var vi kunde göra oss av med den gamla resväskan. Vi fick lämna den där. Vi kommer aldrig få veta om den faktiskt slängdes, eller om tjejen som kommenterade ”vilken fin väska” tog med sig den hem, men det gör inget…

Vi körde sedan mot västkusten, vi hade siktat in oss på Clearwater, som tydligen ska ha en väldigt fin strand. Vi kom dit vid lunch, och det var en väldigt fin strand, men det var tyvärr inte så roligt runt omkring, bara en massa stora hotellkomplex. Vi promenerade en stund på stranden, trodde vi skulle kunna svalka oss genom att gå i vattnet. Men när det är 28 grader i vattnet blir det inte så mycket svalka… Vi åt sedan lunch på en typ bar, och sen bestämde vi oss för att åka vidare, det finns ju så många ställen vi vill se.
Ett par mil nedanför Clearwater finns en bro som heter Sunshine Skyway, den hade vi siktat in oss på, det skulle tydligen vara fin utsikt från den. Sagt och gjort. Upp på bron, en väldigt fin bro dessutom. En bit upp på bron fick jag plötsligt dödsångest, jag var helt säker på att vi skulle dö, inte ofta jag känner så, jag vågade inte ens titta ut över kanten, utan höll krampaktigt båda händerna på ratten och stirrade på vägbanan framför mig. Anledningen till detta var att det var något sorts arbete på gång en bit upp på bron, därför hade dom flyttat på filerna lite, och då försvann vägrenen. Så nu körde vi bara någon meter ifrån kanten. Och det är väl inte så farligt egentligen, men så började jag reflektera över hur lågt staketet var, det kan inte ha varit mer än någon meter, man ska ju kunna se över och se på utsikten. Det kändes då som att kanten bara bestod av betonggrisar ställda på rad, som skulle flytta på sig vid bara en liten touch, och det var då det började. Det var riktigt läskigt. Efter en stund kom vägrenen tillbaka, och då släppte ångesten och jag kunde återigen njuta…

Vi siktade nu in oss på Sarasota, vilket Fredrik hade läst om skulle ha en mysig stadskärna. Då vi inte hade något hotell bokat började också jakten så fort vi kommit in i stan. Det var dock inte det lättaste. Antingen fanns det inget alls, eller så var allt minst veckohyra, och vi tänkte ju bara stanna en natt. Precis när vi tänkt ge upp körde vi förbi ett litet motell som skyltade med rum för 55$ natten, så vi slog till. Motellet består av 2 låga rosa hus med 4 rum i varje. Min första tanke var att det skulle kunna användas som rekvisita i någon av Gregory Crewdsons bilder, vilket säger en del för er som vet vilka bilder jag menar (eller så får ni googla), men när vi fick se rummet så var det ändå helt okej, varken jätteilla eller jättelyxigt. Och det finns både pool och internet, så vi ska inte klaga.

Vi lastade snabbt in väskorna på rummet och bad om tips på vart vi kunde åka för att få en bit mat. Vi blev då tipsade om ”Village” och fick en snabb vägbeskrivning. Där skulle finnas public parking, närhet till strand och massor med restauranger. Vi hittade rätt, och det var jättemysigt. Det var så vi hade önskat att Clearwater var. Vi parkerade bilen och gick mot stranden. Det var sjukt varmt ute, glömde dock att kolla termometern innan vi lämnade bilen, men det har legat runt 32-33 hittills. När vi kom ner till stranden fläktade det lite, vilket var väldigt skönt, men sen skulle vi tillbaka upp mot restaurangerna, och det var verkligen plågsamt. Vi valde en restaurang som hade många gäster, tänkte att det borde betyda något, och satte oss inne, vi var tungna att få lite svalka. Maten var sjukt god, åt en fiskrätt på Mahi Mahi (Guldmakrill på svenska tydligen). Vi gick mätte och belåtna därifrån och in på en supermarket. Där köpte vi med oss en Ben & Jerrys och två skedar och åkte till en annan parkering lite närmre stranden. Sen satte vi oss ner och åt vår glass och tittade på när solen sakta närmade sig horisonten. Då var det riktigt behagligt i luften. Det var lite moln vid horisonten, så solen försvann lite för tidigt, men det var ändå vackert.

Sen begav vi oss tillbaka till hotellet och har nu slappat lite och jag har skrivit så fingrarna blöder för att komma ikapp i bloggandet. :)

Imorgon är det onsdag, och då är planen att åka till Sanibel, ytterligare en fin strand. Exakt vart vi ska bo är oklart, men så fort jag är klar med skrivandet ska Fredrik få surfa lite hotell. Vi har ju insett nu att det är ganska skönt att ha ett hotell klart, det var ju inte så lätt att hittta ett annars…

Bilder till alla inlägg kommer när vi kommit hem, har ingen dator med utan bara Ipaden, så får inte in några bilder…

Jag vaknade 10 minuter före klockan, vilket kändes väldigt bra, klockan var ju bara 8 ändå. Jag började väcka Fredrik, som också kollade på klockan, och han såg vad inte jag såg, klockan var nu inte fem i åtta, utan fem i nio, shit, frukosten. Snabbt på med kläderna och ner till receptionen, vi hann, puh. Ungefär samma frukost som igår, men vi hann inte med någon våffla, åt dock en muffins istället, något gott måste man ju få. :)

Outleten vi skulle till (som bara låg 10 min bort med bil) öppnade ändå inte förrän kl 10, så det var inte så bråttom. Så vi tog det ganska lugnt efter frukosten. Men mycket mer än dusch skulle ju inte hinnas med, så vi checkade ändå ut från hotellet strax efter kl 10 och körde mot Orlando Premium Outlet – International Drive.
Minns inte exakt nu, men tror det är över 200 butiker. Vi gjorde långt ifrån alla, men lyckades ändå vara där till klockan fyra. Då hade vi lyckats fynda ordentligt. Vår plan med nya resväskor var också slutförd, varsinn ny Burton Wheelie Double Deck, 800 kr billigare än hemma (per styck alltså). Det blev givetvis också ett par skor för mig (2 för Fredrik) och lite annat smått och gott. Innan vi skulle åka vidare västerut hade vi kollat upp att det fanns ett stort Mall som hette Florida Mall, där skulle bl.a. finnas en M&M’s World, så klart att jag var tvungen att åka dit!
Det var lite klurigt att hitta, var inte så mycket skyltar på utsidan, men det gick till slut. Givetvis fanns det fler butiker, och mer shopping blev det, bl.a. ett par skor till, oops. M&M-butiken var helt fantastisk, sjukt mycket roliga prylar. Vi gick också förbi en Apple-store, och passande nog fanns det några fåtöljer precis utanför, så vi slog oss ner och utnyttjade Apples gratis-internet till att boka nästa hotell. Klockan började bli rätt mycket, och vi kände att det skulle vara skönt att veta vart vi skulle, det är ganska svårt att få en överblick över vilka hotell som finns när det är mörkt, man måste nästan veta vad man letar efter, vilket vi ju inte vet. Vi bokade hotell halvvägs till Tampa, som är morgondagens delmål.
En av affärerna vi var inne i var Quicksilver. Fredrik köpte ett par shorts, och de två unga killarna i kassan (20+) frågade vart vi kom ifrån. När vi sa Sverige blev dom mycket pratglada. Kille nr 1 hade dejtat en tjej med svensk styvpappa, det kom aldrig någon poäng på historien, så kille nr 2 tog över. Han tackade oss för IKEA, och bad om ursäkt för om vi alltid får höra det. Han visste inte vad han skulle göra utan det, han skulle inte haft råd till möbler då. Dock höll han med om att det var irriterande om det skulle saknas någon skruv. Han hade en bit att åka… När jag frågade om shoppen med svensk mat sken han upp ännu mer. Det visade sig att han hade norskt ursprung (great grandfather) och han ansåg att det inte finns någon bättre fisk än den skandinaviska. Så varje gång han var på IKEA köpte han alltid med sig ett paket rökt lax. Lite otippat tyckte vi, men roligt. :)
Vi lämnade sedan och åkte vidare. Nu när hotellet var fixat kände vi att vi inte hade så bråttom, och när vi helt plötsligt befann oss på Vineland Avenue, där ytterligare ett Premium Outlet finns, så kände vi oss nästan tvingade att åka förbi. Vi kom dit vid åtta, och började se oss om efter öppettider, men hittade inga. Men eftersom folk såg ut att shoppa i godan ro tänkte vi att det nog är öppet ett tag till. Det fanns inte så jättemånga butiker vi specifikt ville till, utan vi gick mest runt. Vi hittade till slut öppettiderna, till 23 på vardagar, helt galet. Efter lite mat och lite mer shopping var klockan helt plötsligt kvart över nio, dags att åka mot hotellet.

In med adressen i GPS:en, skulle ta ca 1 timme. Det gick bra, förutom att GPS:en tyckte att vi ”have reach destination” mitt på en väg. Som tur var hade vi kvar en karta i Ipaden (efter bokningen) som vi kunde orientera oss efter, och efter en liten omväg kom vi fram, till ett giagantiskt stort hotell, men med bara typ 10 bilar på framsidan. Från vårt rum hade vi utsikt över den större delen av parkeringen, den var helt sjukt stor, och inte en enda bil. Det är verkligen lågsäsong…

Jag är glad att där inte var så många som såg oss när vi in på hotellet kom med tre rullväskor storlek stooora, varsinn ryggsäck, en bag (som var nerpackad på hitresan, vi ville ta det säkra före det osäkra ifall vi inte hittade några nya väskor, och som sedan har fått fungera som tvättväska) och ett gäng shoppingpåsar. Det var nästan lite pinsamt. :)

Det var skönt att lägga sig i sängen efter en hel dag med shopping, och på det här hotellet serverades frukosten till kl 10, så vi såg fram emot lite sovmorgon också… Vi kontrollerade dock en extra gång att alarmet verkligen fungerade…

Vi hade ställt klockan på 8.30, bara för att inte missa frukosten. Jag var lite tveksam till hur mycket frukost det faktiskt skulle vara. Sist jag var i USA och bodde på motell betydde Continental breakfast en bagel och kaffe eller te. Men vi blev glatt överraskade. Det fanns både yoghurt, mjölk och flingor. Det fanns också nån ”snabbgröt” som vi inte vågade oss på. Sen var det toast, juice, kaffe/te och till ”efterrätt” gjorde vi en riktigt amerikansk våffla.
Mätta och belåtna började vi färden mot Kennedy Space Center. Det tog ca 30 minuter, a peace of cake med den GPS som vi bokat till bilen.

Parkeringen var enorm, men förhållandevis få bilar. Ticket plaza var ett stort ”torg” med 20 biljettkassor, men bara 3 öppna. Köer tänker ni då, men icke, det var bara ett sällskap framför oss. Är inte högsäsong här nu inte. Vi tog den enklaste biljetten. den innebar tillträde till alla utställningar, alla IMAX och även tillgång till de bussturer som fanns, men ingen guide, vilket kändes helt okej, då kunde vi styra själva över tiden.

Vi kände oss lite bortkomna när vi kom in, vi visste inte riktigt vart vi skulle ta vägen, eller vad vi skulle förvänta oss. Vi råkade hamna i IMAX-huset, och det skulle precis börja en film om Hubble-teleskopet, så vi gick på den. Filmen var i 3D, och handlade om det teleskop, Hubble, som amerikanerna skickade ut i rymden 1990. Filmen började med lite bakgrund om teleskopet och dess historia och sedan var själva handlingen om när det skulle repareras 2009. Vi fick följa astronauterna i deras förberedelser och övning (i pool, vilket bäst liknar tyngdlöshet) och fick sedan följa med dom ut i rymden och följa själva resan och reparationen. Det var faktiskt grymt coolt. Det kändes som att man var med dom. Jag var lite rädd att bli illamående av 3D:n, men det gick bra.

Filmen var 45 minuter, och vi gick vidare, och hittade Atlantis, en av rymdfärjorna som använts av Nasa. Man fick typ gå in och titta hur det såg ut. Det var inte mycket yta som astronauterna faktiskt vistas på. Vi gick sedan vidare till något som hette Shuttle Launche Experience. Det gick helt sonika ut på att sitta i en simulator som skulle efterlikna själva uppskjutningen av en raket. Det var här vi började på riktigt inse att det inte är högsäsong nu. För att komma fram till ingången gick vi många vändor i klassiska köfållor, och när vi kom fram stod vi först! Efter någon minut kom det lite fler folk, totalt var vi väl 15 personer som blev insläppta. Jag vill inte ens tänka på vilka köer där kan vara…

Amerikanerna är ju bra (eller har blivit bra) på att varna för allt, och precis innan vi skulle gå in i simulatorn hade dom lyckats skrämma upp mig så pass att jag nästan funderade på att hoppa över det hela. Men jag bet ihop… Väl i simulatorn spände man fast sig med ett bälte och sen vreds hela alltet upp (vad som påstods vara till 90 grader men kändes mer som 70). Sen började nedräkningen, motorerna satte igång, och sen bar det av. Till en början tyckte jag att det var lite fånigt, men sen började man faktiskt känna g-krafterna i kinderna, det fladdrade ordentligt. :) Efter ca 2 minuter släpper raketen två lösa bränsleraketer, och efter ytterligare någon minut släpper den den allra värsta motorn. Fråga mig inte hur, men då kändes det verkligen som om vi svävade, det var nästan lite läskigt. Samtidigt öppnades taket på simulatorn och där fick vi se hur vi sakta gled över Italien på väg ut i rymden. Jag är glad att jag inte gav upp, det var ju faktiskt riktigt coolt. :)

Vi bestämde oss sen för att hoppa på den buss man kunde ta. Den tog oss ut till ett av de ställen där man kan titta på uppskjutningar. En byggnad på 3 våningar, påminde lite om ett p-hus fast med trappor istället för ramper. Det var väl inte så jättemycket att se egentligen, så vi hoppade på nästa buss och fortsatte. Under färden berättade busschauffören lite om vad vi såg. Vi åkte förbi det ”garage” där rymdfärjorna förvaras och skjuts upp ifrån och lite annat smått och gått. Nästa ställe vi hoppade av på var ett ställe helt vikt åt Apollo-historien. Alla fick stå i ett rum och titta på en film som började med katastrofen kring Apollo 1 och sen vidare framåt i historien till Apollo 8. Detta var den första raketen som nådde månen och faktiskt kom hem (ingen landning på månen dock), och vi fick också följa själva uppskjutningen i ett annat rum som skulle likna kontrollrummet som det såg ut 1968 när det begav sig.
Därifrån slussades vi alla ut i en stor mässhall där ”världens största raket” fanns till allmän beskådan. Där fanns också lite mer historik kring samtliga Apollo-färder, så vi gick runt en stund. Där fanns ockå en stor giftshop, vilket var enda vägen ut, och dagens mantra blev därför ”Exit through the gift shop”, vilket också är en dokumentär/film som nyss gått på SVT som nu fick en helt annan innebörd. Vi tog en snabbtitt, men köpte inget utan hoppade på nästa buss. Totalt har dom 44 bussar som kör runt (säkert färre idag dock), så man hoppar helt sonika på den buss som kommer, alla kör samma slinga, så man kan inte åka fel. :)

Tillbaka till utgångsläget gick vi runt lite till och kollade på olika utställningar, och sen kände vi att det var dags att åka vidare, då var klockan runt tre.

Vi hade även nästa hotell bokat, nära en stor outlet ca 1 timme bort. Det var nämligen planen för dag 2, shopping. Nu fick vi uppleva att vår GPS inte är helt pålitlig, och vi missade en avfart och hamnade helt fel, vilket gav en omväg på ca 30 minuter, något segt, men på försök två klarade vi biffen, nu visste vi att vi skulle hålla vänster trots att rösten hela tiden sa sväng höger. GPS:en hade inte koll på att ”sväng höger” var först efter att vägen delat sig i två…

Vi kom i alla fall fram, och då klockan bara var fem gav vi oss efter incheckningen iväg för lite uppvärmningsshopping och middag. Sedan tillbaka till hotellet för att sova, så vi skulle vara utvilade till den stora shoppningdagen! Frukosten serverades dessutom bara till kl 9, så vi var tvungna att gå upp i tid…

Så var äntligen dagen kommen, dagen för semester nr 2. Två veckor i Florida hägrar, ska bli grymt skönt, och roligt.

Flyget skulle gå 10.15 från Arlanda. Med ett byte i Chicago var första planen att vi skulle vara framme vid 17 i Orlando, men tydligen kom resebyrån vi bokat via på att vi hade alldeles för kort bytestid, så vi blev (för 2 månader sedan) ombokade till ett senare plan, som skulle landa först vid 23 (lokal tid). Detta innebar att väntetid i Chicago nu låg på 7 timmar, något segt, men vad skulle vi göra.
När vi kom till Arlanda och checkade in fick vi ett meddelande om att planet var fullbokat, och om man var intresserad av att boka om skulle man säga till. Min första tanke var, aldrig! Men sen började ett litet frö sås, tänk om det finns någon annan flight som också funkar, och vi dessutom får betalt för det. Vi ställde i alla fall frågan när vi skulle lämna bagaget. Killen verkade glad över att ha ”hittat” ett par volontärer, och hittade en flight som skulle vara framme ett par timmar senare i Chicago, men han ville bara dubbelkolla bytestiden. Dealen för oss skulle vara 3000 kr i handen eller 6000 kr i vouchers (att flyga för inom Star Alliance inom 1 år). Efter många om och men visade det sig att bytestiden var för kort. Oavsett om man ska flyga vidare inom USA så måste man genom tullen, med väskor, och sen checka in dom igen, och det tar ju sin tid over there… Så där försvann 3000 kr, vilket kändes lite surt. Men vi kom snabbt över det, då den andra flighten dessutom skulle ha ett byte i London, var ju ganska skönt med bara ett byte ändå.
När vi kom till gaten var det lugnt, och vi blev invinkade att gå igenom på business sidan. Jag försökte vara lite rolig och sa ”åh, är det så här lätt att få åka business”, hon förstod skämtet och svarade något jag inte minns, och följde sedan upp det med ”men ni har blivit uppgraderade till Economy Extra. Döm av vår förvåning, och lycka! :)

Behöver jag säga att flygresan över var en dröm. 8 timmar gick försvinnande fort. Jag såg två filmer och njöt av att inte ha en tillstymmelse till kramp i knäna.
Dom sju timmarna på O’Hare var å andra sidan en riktig plåga, men vi stod ut. Men vi landade som vi skulle i Orlando, fick väskan (vi hade bara en gemensam, då planen var att köpa varsinn ny under resans gång, och då slänga den vi hade med) snabbt och fick också ut hyrbilen snabbt.
Vi hade bokat ett hotell i Titusville, när Kennedy Space Center, då planen var att tillbringa första dagen där. Det tog ca en timme att åka till Titusville, och det var otroligt skönt när vi var framme. När vi väl låg i sängen hade vi varit vakna i 25 timmar (men lite sömn på sista flygresan), behöver jag säga att vi somnade direkt båda två. Okej, innan vi somnade tog vi några minuter till att surfa, uppdatera statusen på Facebook och kolla mailen, det är lustigt att man inte klarar sig utan det. :)

Sen sov vi gott!