En vecka i paradiset…

Så är årets skidresa över, men vilken resa…
Solda (italienska), eller Sulden (tyska), var inte en ort jag hört talas om tidigare. Men det hade Håkan, och det var tack vare honom vi hamnade där…

Det började inte helt bra faktiskt. När planet landat i Zürich meddelar kaptenen att alla skidfodral inte fick plats så en del skidor skulle komma med nästa plan, 2 timmar senare. Det kändes som ett april-skämt, men då det bara var 6 februari var det bara att gilla läget. Alla våra skidor kom dock som dom skulle, så det var bara att ta sig mot hyrbilarna och börja den 30 mil långa resan mot Solda. Och så var det bilen… Tom hade bokat en 7-sitsig + bagage. Vi var 6, inga problem, förutom att det var 7 sitsar eller bagage som gällde. Men, inga problem, uthyraren trodde inte heller vi skulle klara oss på denna bil, så dom tipsade om att det fanns en minibuss ledig också. Sagt och gjort, tillbaka till disken för att byta bil, nähä, uthyrd. Det vara bara att tänka om och gilla läget… Efter lite in och ut med packningen var i alla fall allt inne, inklusive oss själva. Men det var inte gott om plats.
Resten av resan gick förhållandevis smärtfritt, och efter lite letande efter hotellet (namnet doldes i skuggan av en balkong) fick vi lite middag i magen och sen krypa i säng.
Tom var lite bitter under resdagen över att det typ hade snöat i hela alpkedjan förutom hos oss, och ville byta ort. Detta tar han tillbaka helt redan efter åk två då han skrikit som ett barn under ganska lång tid med risk för kallsupar i pudret.

Vi fick sedan 6 dagar med underbar åkning. 4 dagar sol och 2 dagar lite mulet, men inte dåligt väder på något sätt.  Lunchen i backen intogs helst på Rosa Hütte (Schaubachhütte) där maten var grymt god och servicen lika bra. Hotellet (pensionatet) var alldeles perfekt för ändamålet. Frukost och middag serverat till bordet, kan man ha det bättre. Var ingen partyby, men det var inte heller det vi ville ha. Efter middagen förflyttade vi oss till baren och spelade chicago tills vi tröttnade, sabla Erik till att få fyrtal och förlänga spelet mer än nödvändigt… Jag hann faktiskt också med att avsluta min ananassjal, som man kunnat följa genom bloggen.

Det var ingen av oss som egentligen ville åka hem, men vi hade inget direkt val. Det var lite köigt på vägen tillbaka mot Zürich, men vi hann med planet, så ingen större fara skedd.

Förmodligen kommer jag aldrig få uppleva en lika bra vecka igen, så jag ska njuta av bilderna, många gånger…